Världen tar så hårt på vissa.
Lika rädd för att möta dig, som för att förlora! Du drar fram så mycket gammalt i mig. Du kommer återigen tillbaka och du pratar om storhet och vackra planer, jag avundas din låga efter allt du varit med om. Jag tror på dig och är glad för din skull, att du kan brinna så mycket och fortfarande skratta som ett barn. Men du ser sliten ut. Din hållning och ditt sätt är så förändrat, jag kände knappt igen dig, men blicken i dina ögon och skrattet påminner mig om allt som var en gång. Du ber mig förlåta och jag inser först nu att du kommit så långt med dig själv... jag tror du insett att du betytt mer än du tror för många och därför förstått att du sårat. Jag förundras ditt sätt att fortfarande kunna prata om allt med en sån storsinthet och jag är så lycklig för allt du berättar om, hur du vill ändras och hur du vet att du kan. Du ska bli något stort en dag. Du har det finaste hjärtat jag någonsin mött!