Jag vill se klart, jag vill förstå men det är omöjligt.
Jag hatar dig hatar dig för att se allt som påminner om dig hatar dig ännu mer för att jag varje morgon när jag öppnar garderoben ser ett paket, ett paket som jag skulle ge till dig men som jag är för trött för att slänga för trött för att flytta på som jag nu får se varje morgon, jag hatar att jag inte kan sluta gå in på din instagram fast jag slutat följa feed, jag hatar att du gjorde det så jävla enkelt för dig, jag hatar att det sista du sa var en massa saker som du inte menade för i så fall så skulle jag inte hata så mycket, jag hatar att jag inte kan styra över vad jag drömmer eller tänker på innan jag somnar dem nätterna jag ens orkar försöka somna för dem flesta ligger jag vaken och kollar på serier för att slippa behöva aktivera hjärnan i nuet så att de enda den gör är att tänka på allt som har med dig att göra. Jag hatar hur jag behövde ljuga för din mamma, inte kunna titta henne i ögonen och säga att jag mådde jätte bra medan jag hela morgonen hoppats att hon inte skulle vara där för det skulle betyda att jag skulle behöva tänka på dig... Jag hatar å ljuga. Jag hatar att på min bästaste väns 70års fest bli på så dåligt humör för att alla skulle fråga om dig och behöva svara så dumt när han själv frågade, behöva svara att du inte ens sagt det till mig i person. Jag hatar mig själv för att efter alla övertalningar av mig själv att aldrig tro på nått för att de alltid slutar åt helvete för mig ändå och tusen gånger sagt till mig själv att han skulle tröttna och inte orka med för att jag är som jag är ändå trots allt det började tro på att du faktiskt tyckte om mig. Åt helvete med det! Åt helvete vad jag trodde du betydde mer!
