Jag vet inte, jag har väntat på de så jag var ändå beredd mentalt men man kan aldrig ta det bra när det väl kommer. Ena sekunden tänker jag att jag bara vi slå och skrika, men jag orkar inte. å andra sidan så tror jag att det ändå inte var bra som det var för det vet jag, kommer fortfarande tro då och då att det har med någon annan att göra, nån annan brud.. eller efter att vi slutade vara som vanligt med varandra efter den där händelsen som mitt huvud intygar mig så mycket att det är. Men jag är mest arg på mig själv som vanligt, jag lovade att inte tro på att någon tyckte om mig så mycket och sa att jag aldrig skulle låta mig tro på det, men jag gjorde det. Ena sekunden vill jag bara kasta de där halsbandet i ditt ansikte å skrika att jag hatar dig, men de vore inte sant. Jag vill tappa den där jävla presenten från fönstret å se den spricka när den landar. Varför lät du det gå ett helt år om inte mer och varför ringde du mig mitt i natten från semestern å sa saker som jag inte velat höra... Men vi skiter i de nu jag orkar inte, jag tror jag älskade honom men om det var kärlek eller vänskap vet jag fan inte än, men vilket som är det ju ett avstånd han ber om och det är de som gör ont.