Sweet mothet of dawn
De flyter på men ingen vet hur länge, hjulen rullar på och jag skulle kunna åka vidare tills tiden tog slut, förbi blå himlar och röda hus. Allt känns så lätt så man tror gårdagen var en dröm. Ingen vet när tiden tar slut, ingen vet hur länge vi får leva. Ska vi lägga ned vår tysta strid, jag har gjort det med så många, som vart så mycket värre, för jag vet att de bara kväver min egen tid men med dig känns det svårt. Vi kan gå sakta för jag vill förlåta, vill ej vara långsint och jag brukar inte va de men med dig är de så svårt att förlåta. Minns den tiden med skräck och ilska, tyngden i mig som kvävde min röst. Jag har kommit över mitt själv hat men de skadade så mycket kan jag förlåta dig, de gånger jag undrar vad jag gjorde fel om jag borde gjort annorlunda. De fanns de gånger jag ringde, de gånger jag la på direkt och andra gånger då jag lyssnade på rösten som svara men var för feg och la på luren i örat på bruden som svara. De var så många gånger jag var så nära men jag söp in din ondska och gick med dit hat som sakta blev mitt. Tro det eller ej jag är på bra humör idag men för att hålla humöret uppe skriver jag av mina tankar här och lämnar dem för stunden. Jag har kommit på en sak, de måste låta konstigt ibland när jag skriver, för jag har som en egen melodi i huvet som gör att texten låter bra när jag skriver... Lyssna på Timbuktu nu när jag skriver kanske låter bättre om man lyssnar på han samtidigt eller på Petter!
