Lilla Lady

Denna veckan har varit som minnenas television/chock, en massa skitminnen och konflikter drogs upp till ytan i min lilla kropp och fick mig att känna mig liten. Just för stunden kan saker kännas skit men ändå kan jag skratta åt det komiska i situationen och att jag känner mig helt lost vissa tillfällen.

Måndag
Visst kan jag skratta åt det på dagen och göra det till ett skämt, men hur tror du det känns på natten när allt får en helt annan nyans, när det inte finns någon där att skratta med. Du förstår inte hur du bryter ner det jag byggt upp under året. Jag har försiktigt vågat reflektera över det som hände och nästan vågat tro på att det faktiskt berodde på två personer och att jag har till och med vågat tänka på att förlåta mig själv, men med den där blicken och de orden som jag formar till skämt när du säger dem på dagen, om du bara visste hur ont dem gör när jag är ensam mitt i natten. Jag kan inte säga om du med mening tittade på mig sådär men du ska veta att det kändes, och jag dolde det med ett leende på läpparna.

Tisdag
Jag vet inte vad, jag vet att ni inte vill såra mig, ni gör allt för mitt bästa. Men fy fan vilken känsla, jag har aldrig känt mig så förödmjukad eller kränkt eller vafan de nu är för ord man beskriver den känslan med. Att ha gått en hel dag ovetande om det med personer bredvid som vetat utan att säga något, eller nej det var egentligen inte det som var det jobbiga, de var liksom grejen att jag kom in i något som kändes planerat helt ovetandes om vattnet som skulle hällas över mitt huvud, och att jag kom med ett skämt om hur bra diet-drinkar var för inte en jävel skulle kunna dricka utan att spy upp dem.

Och sedan ser ni på mig med blickar som redan dem får mig att vilja komma långt därifrån, och bara början av det ni ville säga fick mig att känna mig så liten, inte nog med att jag redan satt mig på golvet med era huvuden högt ovanför mina. Jag ville inte vara kvar en sekund vad det än var ni skulle säga ville jag inte höra. Förlåt för de sms och telefonsamtal som jag ignorerade, jag ville bort. Tack vem de nu e jag ska tacka för att jag hade mina filmer hos Sofie så jag fick en ursäkt att komma iväg en stund utan att behöva berätta varför och utan att någon tittar på en med de där blickarna som får en att krympa, någon som inte visste och fick en att kunna prata om vad som helst annat, som små sminkmobiler. Tack Sofie <3

Onsdag
Livet är som viskleken
samma story men med olika betoningar på orden som gör att folk uppfattar den helt olika.

Inte nog med att dessa dagar innan redan fått mig i, vad är det man brukar säga; obalans.
Nej, efter att precis kommit hem från en skolfri dag spenderad med en vän utan en tanke på något annat, möts jag av en chock eller ja den knackar på dörren i alla fall. En av de personer jag minst av allt trodde skulle stå där, en person som jag trodde raderat mig ur sin mapp av "de personer den faktiskt brydde sig det minsta i". Inte tillräckligt bara att den personen stod där och fick min mun att låsa sig och min handlings-förmåga att försvinna, så skulle den ta upp det ämne hela gårdagen handlat om och som jag trodde aldrig skulle snudda denna persons öron. Jag har funderat på många gånger hur arg och ledsen den här personen gjort mig, men nu kunde jag bara titta på den lyssna och förundras över hur mycket som händer en själv utan att man vet om det. Inte bara det som personen kom dit för att säga som fick mig i chock men det kom med andra saker också som fick mig att se på saker från ett annat håll, helt olikt från vad jag fått det berättat ifrån, och det fick mig att förstå en hel del jag inte haft en aning om.

Känn er glada att jag just raderat en hel svenska lektion från detta inlägg ;)