Som julafton, varje gång tror man att den ska bli som när man var liten igen och varje år blir man lite mer besviken.
Senare på lördagen träffade jag Theo igen, Anton hade sagt att han ville träffa mig.
Han stod framför mig, det var samma man med samma namn.
Men inte för mig inte för dem som kände honom.
Den personen han var innan var som bortblåst.
han stod framför mig utan en minsta skymt av det han var.
Det var läskigt att se, otäckt att kunna vidröra.
Från den pojken jag kände till en stekare utan de innehåll jag mindes.
Som någon kastat en färgburk i ditt ansikte och du glömt att tvätta bort det,
eller så var du medveten om det och använder det som en skyddande yta att gömma dig bakom.
Här pratar vi inte om någon patina, här är det en nyrenoverad hyreslägenhet.
Men det hemska är inte att se hur du förändrats, det är att minnas hur du var.
Det kändes som om du ville träffa mig för att visa upp vad du blivit, som att du var stolt.
Men du vågade knappt se i mina ögon, som om du var rädd för att jag skulle ogilla det jag såg.
Du stod som på avstånd och granskade mig, du ville men vågade inget säga.
Eller såg du ner på mig så mycket att du inte ville prata med mig när dina vänner var med.
Men jag dömer dig inte, jag accepterar den du är och vill lära känna den personen, men det kommer vara svårt för det gör ont i mig att se hur du förändats.
Det är så underligt hur två personer som båda betydde så mycket kan förändras så olika.